Nu

Jag somnade visst i soffan på trädäcket. Vaknade av fin pianomusik, Jan Johansson, och fågelkvitter. De är galna nu. Koltrasten är värst, försöker väl impa på sina kompisar.
Nä, nu ska jag in i köket och rosta vitlök till lammracksen. Svårt att slita sig, jag vill ju inte missa våren.
Suck.

20140517-231823.jpg

Min brygga

20140428-195353.jpg
När jag var liten hade vi båt vid den här bryggan. Den var nog i samma storlek som den på bilden. Vi hade också sommarstuga alldeles nära på andra sidan stora vägen. Sen ville mina föräldrar ha större båt och pappa ville komma närmare jobbet i Årsta partihallar så de sålde huset här på Värmdö och byggde hus i Vårberg. Ja, sen gick det 30 år och så kom jag hit och köpte tillbaka huset. Konstigt va? Men inte så konstigt att jag känner mig väldigt hemma här.

Mitt liv som hund

Om facebook får bestämma är jag en rottweiler.Förvisso beskriven som en beskyddande och snäll människa, men ändå. Vem vill vara en rottweiler?

Men om jag istället utvecklar temat till Mitt liv som hund-ägare kan jag berätta om en boxervalp jag hade i en vecka. Vi hämtade Lemmy i Uddevalla och familjen var så lycklig. Sen fick sonen, som var fem år, utslag över hela kroppen. Som den allergikännaren jag är fattade jag det tunga beslutet att hunden måste bort. Så efter bara några dagar åkte vi hela den långa vägen tillbaka till Uddevalla och lämnade tillbaka Lemmy till sina galet söta valpbrorsor och syrror. Någon dag senare när jag lämnade sonen på dagis berättade fröken att den där pricksjukan nu hade spridit sig till ännu fler. Oj då, och då var det för sent. Men det var nog ett tecken, vi var nog inte lämpade för att ha hund. 

Det var mitt liv med hund.

Ibland händer det

Det var på bussen mot Värmdö, den var nästan full så vi, jag och min man, satt på varsin sida av gången. Han sa något, jag lutade mig fram för att höra bättre, och då tömde jag också handväskans innehåll på golvet, på den fullsatta bussen. Jag hade en liten handväska men ändå låg där så många saker och rullade runt. Först rafsade jag ihop alla tamponger, de tog aldrig slut kändes det som, sen alla ihopknycklade kvitton, plastkort och läppstift. Nu har de sett nog av min bak, de som sitter där bak, tänkte jag. Och så hoppades jag på att chauffören inte behövde bromsa tvärt. Det behövde han inte, jag satte mig och låtsades som att det aldrig hänt.

Väl hemma ville jag göra uteplatsen lite stämningsfull så jag tände ljus i lyktorna jag hängt upp. Då lyckades jag tappa ut alla tändstickor. Sen har jag inte tappat något mer. Än.

20140423-221353.jpg

Uteliv

20140422-214935.jpg
För att få ut det mesta av våren har jag flyttat ut mitt kontor på trädäcket. Och blommorna som inte tål de låga nattemperaturerna släpas ut på morgonen och tillbaka in på kvällen i säkert en månad till. Katterna tycker det är extra roligt, för nu kommer det någon och undrar hur det går när de leker sina byten till döds. Vårens favoritkompis är ödlan. Tre stycken har Maredsous jonglerat ihjäl, alla tappade svansen av förskräckelse (har Petra lärt mig).
Men någon bild på stympad ödla blir det inte, däremot årets pelargonmix.

Förr och nu

20140421-183456.jpg
Fatet är en 60-årspresent till min man från hans systerdotter. Fint va? Hon tillverkar såna hemma hos sig, tänk att stora rabarberblad kan göra så mycket nytta. Vad ska man ha på fatet? Vackra stenar eller snäckor eller kanske ingenting? Och var ska det stå?

Vilken lycka att få byta ut dåtidens grubblerier mot dessa. Ni vet vad jag menar.